Hej, det var ett tag sedan nu. 
Har massa olika tankar som snurrar i mitt huvud just ikväll. 
Kan börja med vikten. 
Stod nyss och borstade mina tänder i bara tubtopp. Insåg då hur mycket jag faktiskt gått upp i vikt. Mina nyckelben har alltid varit tydliga och likaså revbenen ovanför bröstet. Men det är de inte längre. Jag ser ut att ha lagt på mig, ja jag vet inte hur mycket. Men jag ska inte säga något annat än att jag tuggat mig till varenda kilo. Jag har nog gått upp 9kilo de tre senaste månaderna, men har förmodligen gått upp 1kilo denna veckan, så vi säger 10kg. Förstår ni hur mycket det är? Jag ska inte säga att jag är fet, för det vet jag faktiskt att jag inte är, eller ja, just nu kan jag säga det, annat blir det väl sen.. Men jag vet inte varför jag äter som jag gör, jag äter verkligen hela tiden, särskillt godis. 
Jag dränker liksom mina känslor i maten, och träningen orkar jag inte med. Ändå så älskar jag att träna när jag väl gör det. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att komma igång. 
Jag vet inte om jag ska vara nöjd med hur min kropp ser ut nu, eller om jag har ångest. Jag har såklart ångest, men alltså, jag vet inte hur pass missnöjd jag ska vara, om jag ska vara så missnöjd så jag slutar äta och går ner igen, eller om jag ska bita i det sura äpplet och acceptera mig som jag är. Grejen är den, att jag trivdes mer i min kropp när jag såg ut som en vandrande sklett, men jag hade ju inte ork för någonting och mådde ju då dåligt på annat vis. Jag vet inte vad som överväger mest liksom.. Att inte vara nöjd med kroppen men må bra, eller att vara nöjd och må dåligt.. Jag vet faktiskt inte.. Jag vet att vad jag än kommer fram till idag, spelar ändå ingen roll imon, för mina tankar och ideer ändras hela tiden, snabbare än jag själv hinner reagera.. 

Nog om vikten. 
Har den senaste tiden träffat en kille. Han är dock 10år äldre än mig, men behandlar mig som en prinsessa. Jag trivs i hans sällskap, kan verkligen vara mig själv och jag mår bra när jag är med honom. Men samtidigt är det något som är fel liksom. Han är för känslig för min smak, och nästan för snäll. Sen tror jag att åldern gör lite med.. 

Jag känner mig lite som en slyna då jag sov hos en annan kille igår. Var full, han raggade, jag behövde sovsällskap liksom. Vaknade upp, fullt påklädd kan jag tillägga, så nej, vi gjorde INGENTING, men insåg sedan att han var hårig som en apa hahaha. Han var snäll, men erkände själv att han är ett svin, som raggar nya tjejer hela tiden. Kanske var det de som gjorde han lite intressant eftersom han ''kunde sin grej'' när det gäller att ragga och sättet han pratade liksom. Även att jag och ''X'' inte är tillsammans, så har jag lite skuldkänslor att jag sov med en annan kille. men liksom, jag vill vara fri, men vet inte hur jag känner för ''x''. Det är väldigt jobbigt faktiskt.. 
Känner att jag vill kunna ragga och träffa killar, men är rädd att det kommer gå över gränsen och att jag träffar för många. Jag vet själv att jag inte skulle göra något sexuellt med någon jag bara träffar över en natt liksom, för där går min gräns. Jag är verkligen inte den lättfotade tjejen, utan behöver mer ha mänslig värme och någon att skeda med. Jag vet inte hur detta kapitlett kommer sluta faktiskt, alltid lika intressant.. (ironi) Hade gärna haft ett facit så jag vet vilka val jag ska göra och hur jag ska bete mig.. 

Allt för mig för idag, natti

Jag känner mig så otroligt tom. Jag känner så mycket men samtidigt ingenting. Jag vet inte vad jag ska svara när folk frågar mig hur jag mår. Hur mår jag egentligen? Inget alls. Jag mår inte bra, jag mår inte dåligt, jag är inte glad, jag är inte ledsen. Jag har liksom förvandlats till ett skal. 
Jag gråter inte längre, jag kan inte. Även om jag försöker.
Jag borde liksom gråta när jag tänker på allt som hänt, att för två veckor sedan försökte jag ta livet av mig, igår var jag med om ett inbrottsförsök där personen ifråga mordhotade min vän. Men ändå så går det liksom inte. Vad är det för fel på mig? Hela jag är ett stort fel. 

Jag har tränat varje dag denna vecka, och imon ska jag på ett fjärde träningspass. Jag tål liksom inte att kolla på mig själv längre. Jag hatar det jag ser, så jävla mycket. Jag vill bara kräkas på mig själv. Ser bara fett fett och fett. Jag ser ju ut som en korv. Valkig och fet. 
Så nu ska jag börja träna stenhårt och försöka att äta så nyttigt som möjligt. Men hur fan ska det gå till när jag är så misslyckad som jag är. 
Nej, nu låter jag kanske allt för negativ och självhatisk..

vägde mig idag, har gått upp de kilo jag gick ner under ätstörningen. 
Idag ska jag till gymmet! Längtar. Ska bränna fett. ska bli smal, ska få fin kropp. JAg hatar mig äckliga jag. Jag hatar mig själv, sen ska jag skära mig. Jag har inte gjort det på exakt 2veckor idag, nu vill jag göra det igen. Jag ska skära sönder hela mig. Jag är sjuk. Jag är dum i huvudet. Ett äckligt fetto som inte förtjänar att leva. Örk, vill bara spy på mig själv