Ligger & skakar.
Tårarna tar inte slut. Jag vill inte leva mer. Eller är det att jag inte vill leva utan dig.
Är trött på denna ångest som ständigt äter upp mig inifrån. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Snälla lilla hjärta, sluta slå. Du skadar bara dig själv genom att fortsätta slå och hålla mitt tomma skal levande.
Jag går varje dag, utan anledning sönder. Bit för bit. Och det är jävla inte lätt sak att försöka hitta alla bitar av mig själv för att läka. För jag är helt jävlar trasig.

Helgen har varit sisådär.
Har gråtit och frossat mat/godis.
Fick ett småsyskon, vilket jag inte är glad över.. Det har sina förklaringar dock.
En bra sak som hänt är att en person som gjorde mig illa för många år sedan som inte fått sitt straff för det, fick det inatt. Glad att jag har folk som bryr sig om mig trots att vi aldrig ses/pratar.
Saknar som sagt "x" så otroligt mycket. Men försöker hålla tankarna borta. Jag vill vara med honom, men ändå vill jag vara "fri". Detta är ek väldigt stor omställning! Hade varit lättare om han inte älskat mig längre, för då hade jag inte haft något annat val än att gå vidare. Nu vet jag inte hur jag vill och känner..

Anorexihäxan har spelat en väldigt liten roll i mitt liv denna vecka, vilket är förklaringen till all hetsätning. Vill gå upp i vikt nu så jag får börja träna..

Usch har ätit så mycket denna veckan!
Äter massor av godis, mat och choklad. Dränker min ångest i det.
Nu har det varit slut mellan mig och x i 3dagar.. Saknar honom så, men vet ändå att det är inte rätt att hålla kvar honom.. Måste dra igen.. Skriver mer sen

Skärde mig igår för första gången på två år. För er som har gjort/gör det kan ju bara föreställa er hur skönt(?) det var.
Att få se blodet rinna från min kropp, min äckliga kropp.
Men idag ångrar jag mig. För tänk om doktorn ser det? Undra vad han kommer säga/göra..

På tal om annat. Skulle ju till Malmö idag. Blev inställt.. Självklart. Började gråta. För hade verkligen sett fram emot det. Men skit samma.. Är van vid att bli besviken.

Det blev som jag trodde igår..
Vi är inte längre ett, du och jag.
Nu ska vi leva våra liv åtskilda, iallafall tills jag mår bättre.
Hur kan jag låtit mitt mående gå så långt så det har gnagt på vårt förhållande och förstört det.
Jag älskar dig, men det är dax för dig att gå vidare. Kanske till någon som förtjänar dig bättre än mig, som kan behandla dig på ett sätt som för mig inte längre är möjligt.
Jag älskar dig så det gör ont i mig. Jag kan inte blunda, ser bara fina dig och alla våra minnen.
Förlåt att jag är jag, förlåt att jag har uppehållit din tid..

Vägen till dig har aldrig känts så lång och tung förr. Eller jo, en gång innan. Det var när vi skulle ha samma samtal..
Jag älskar dig min fina ängel, men du måste bli fri från mig och mitt hemska jag

Detta är så jobbigt. Jag vet inte längre hur jag mår och vad jag vill.
Jag har de senaste dagarna stängt in mig från den yttre välden och suttit ensam hemma.
Jag vet inte hur jag känner när det gäller något.
Sjukdomen, vill jag bli frisk? Hur mycket är jag redo att offra?
Pojkvän, vill jag fortfarande vara tillsammans? Hur vet man det?
Mående, hur ska jag göra för att ta mig till ytan och stanna där? Blir liksom rädd så fort jag börjar se lite glädje.
Vänner, vill jag ens ha några vänner? Trivs liksom ensam..
Livet, vill jag fortsätta leva? Ser ingen gnista i livet längre..
Detta suger verkligen, varför är jag inte en normal tonåring med normala problem, inte depression och ätstörning..

Blev väckt av att telefonen ringde, fick en tid till doktorn. Idag igen.. 
Ska in och kolla mitt hjärta och ta olika tester på det, tror jag? Förstår egentligen ingenting av hela denna processen.. Låter nog dum när jag frågar doktorn om exakt allt typ.. 
Får hoppas det går bra iallafall, inte för att jag bryr mig. Utan för att mamma är så orolig.. Det gör ont i mig att se henne sån, och särskilt när det är mig oron handlar om..

På tal om annat, ska förmodligen åka iväg med pappa och hans fru ihelgen och sova på hotell. Ska bli skönt att komma iväg lite, äta god mat, god hotellfrukost och strosa i lite affärer. Men framför allt att vara ensam med bara familjen. Orkar inte ens ta med min pojkvän.. hmm.. 
Får bara hoppas på att det blir av med..