Hej! 
Det var ett tag sedan jag skrev här senast och har massa att berätta och få ur mig. 
Vet inte riktigt vart jag ska börja. 
Som jag skrev i förgående inlägg så mår/mådde jag verkligen skit. Jag har förvandlats till en känslokall idiot som mest tänker på mig själv och skiter i om jag sårar andra. 
Jag kom liksom till toppen på isberget och allt jag byggt upp rasade snabbt ner. Det som tog droppen var nog det som hände på midsommar, tror jag. Plus att jag slutade på min medicin, dock för att mina föräldrar inte hämtade ut den. 
På bara ett kort tag så stängdes mina känslor av och jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag tappade all lust på livet, hade extrema självmordtankar och ångesten var på högvarv. 
Så förra veckan i söndags, fick jag ringa och väcka en kompis mitt inatten då jag verkligen var rädd för mig själv. Jag hade bestämt mig ännu en gång att ta mitt liv. Hade inte hon varit så underbar och kommit den natten så vet jag inte hur det hade varit idag, förmodligen hade jag inte skrivit detta inlägg. 
Men söndag natten gick iallafall, min terapeut ringde till mig på måndagen och jag berättade för henne om natten som varit och hur mina känslor var. Det slutade med att hon halvt tvingade mig att ringa till PIVA (psykakuten) och de rådde mig till att åka in. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag blev inlagd på det institutet (kan man kalla det de?) som jag var på i våras. Första dygnet hade jag den högsta övervakningsgraden och de satt utanför min öppna dörr hela natten, jag fick inte gå på toa själv eller ens gå upp på mitt rum själv. 
Men det lättade med timmarna och de släppte mig lite mer fri. 
Även där, så fort jag fick chansen till det skrev jag en hejdå brev och tänkte ta mitt liv. Det slutade med att en annan patient knackade på min dörr och jag fick snabbt avbryta för att inte bli påkommen. 
Istället satt jag och skar mig hela kvällen. Det kändes iallafall lite bättre. 
Efter två dagar inlåst där fick jag panik och ville verkligen åka hem. Efter mycket om och men så gick de med på det, OM jag lovade att försöka tillkalla hjälp när jag behöver och det krisar. 
Så nu är jag hemma och har varit i en vecka imon. Ingen kan nog förstå den känslan av att vara inlåst och ständigt övervakad. Dit vill jag inte mer, även om personalen är underbar och är till ett enormt stöd. 

Så det är iallafall hur det såg ut förra veckan. 
Nu har jag börjat på min medicin igen som vanligt, har börjat sommarjobba och ja.. Försöker leva på. 
Grejen är ju den att mitt mående pendlar upp och ner hela tiden, jag blir liksom aldrig riktigt stabil i mitt humör.

Jag hade så gärna bara velat bli fri ifrån detta och få leva ett normalt liv. För ett liv med psykisk ohälsa är inget normalt liv, det är så långt ifrån normalt det bara går. Iallafall mitt.

Känns som att jag bara skriver om tråkiga grejer faktiskt, ingenting som är kul för någon att läsa. Så snälla, är det något ni undrar över eller vill veta så bara fråga! Jag svarar på allt jag kan.

Nu måste jag försöka sova faktiskt.. Vet att jag lovat att skriva om min behandling DBT, hade tänkt skriva om det idag, men det hinner jag inte nu. Godnatt med er, kom ihåg, du är stark, låt ingen trampa på dig. Särskilt inte dina egna tankar, för en tanke är bara en tanke!  

Usch var ska jag börja..
I tisdags fick jag en fastställt diagnos, ptsd. Det är när man har bågot trauma eller liknande som förföljer mig. Det känns både bra och dåligt. Känns bra att jag äntligen får reda på varför jag mår som jag gör men ändå känner jag mig så jävla misslyckad. Varför är jag så löjlig och låter det undermedvetet plåga mig så här mycket.
Nu ska jag fortsätta med min behandling (dbt) och hjälper inte den så ska jag kanske börja på en terapi som är till för just ptsd.

Någon annat som hänt? Självklart!
Hur var er midsommar? Min var bland de hemskaste kvällar jag varit med om.
Min äckliga "mamma" försökte hångla upp min kompis som är ett år äldre än mig, det slutade med att jag slog henne, hon slog mig och blev själv slagen av sin kille.
Denna dag har spenderats med ångest upp till max, kroppen har skakat och hjärtat slagit i 120.
Jag orkar inte detta mer. Jag vågar inte vara själv, då mina tankar ständigt tillbringas om hur jag skulle vilja ta mitt liv.
Jag vill bara leva ett normal liv, med normala tonårs problem.
Mitt liv suger, hejdå

Dagen har varit bra fram tills nu.
En söt kille sov här inatt, har varit och badat med en kompis. 
Så kom jag hem och allt blev så otroligt tungt. 
Sitter som en klump i magen och tårarna knackar på ögonlocken. 
vill bara bryta ihop

Bilden talar nog för sig om hur min kväll är.
Borde kanske inte lägga upp en sånhär bild, men bloggar somsagt inte mest för andras skull, utan för min egen.
Jag älskar att ärrbelägga min kropp.
Jag sitter liksom och tänker hur jag ska lägga såren så det ska se lite fint ut när jag gör det.
Jag vet att det finns andra sätt att ta ut som ångest på. Men idag var det längesen och fyfan vad skönt det var!

Hej, det var ett tag sedan nu. 
Har massa olika tankar som snurrar i mitt huvud just ikväll. 
Kan börja med vikten. 
Stod nyss och borstade mina tänder i bara tubtopp. Insåg då hur mycket jag faktiskt gått upp i vikt. Mina nyckelben har alltid varit tydliga och likaså revbenen ovanför bröstet. Men det är de inte längre. Jag ser ut att ha lagt på mig, ja jag vet inte hur mycket. Men jag ska inte säga något annat än att jag tuggat mig till varenda kilo. Jag har nog gått upp 9kilo de tre senaste månaderna, men har förmodligen gått upp 1kilo denna veckan, så vi säger 10kg. Förstår ni hur mycket det är? Jag ska inte säga att jag är fet, för det vet jag faktiskt att jag inte är, eller ja, just nu kan jag säga det, annat blir det väl sen.. Men jag vet inte varför jag äter som jag gör, jag äter verkligen hela tiden, särskillt godis. 
Jag dränker liksom mina känslor i maten, och träningen orkar jag inte med. Ändå så älskar jag att träna när jag väl gör det. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att komma igång. 
Jag vet inte om jag ska vara nöjd med hur min kropp ser ut nu, eller om jag har ångest. Jag har såklart ångest, men alltså, jag vet inte hur pass missnöjd jag ska vara, om jag ska vara så missnöjd så jag slutar äta och går ner igen, eller om jag ska bita i det sura äpplet och acceptera mig som jag är. Grejen är den, att jag trivdes mer i min kropp när jag såg ut som en vandrande sklett, men jag hade ju inte ork för någonting och mådde ju då dåligt på annat vis. Jag vet inte vad som överväger mest liksom.. Att inte vara nöjd med kroppen men må bra, eller att vara nöjd och må dåligt.. Jag vet faktiskt inte.. Jag vet att vad jag än kommer fram till idag, spelar ändå ingen roll imon, för mina tankar och ideer ändras hela tiden, snabbare än jag själv hinner reagera.. 

Nog om vikten. 
Har den senaste tiden träffat en kille. Han är dock 10år äldre än mig, men behandlar mig som en prinsessa. Jag trivs i hans sällskap, kan verkligen vara mig själv och jag mår bra när jag är med honom. Men samtidigt är det något som är fel liksom. Han är för känslig för min smak, och nästan för snäll. Sen tror jag att åldern gör lite med.. 

Jag känner mig lite som en slyna då jag sov hos en annan kille igår. Var full, han raggade, jag behövde sovsällskap liksom. Vaknade upp, fullt påklädd kan jag tillägga, så nej, vi gjorde INGENTING, men insåg sedan att han var hårig som en apa hahaha. Han var snäll, men erkände själv att han är ett svin, som raggar nya tjejer hela tiden. Kanske var det de som gjorde han lite intressant eftersom han ''kunde sin grej'' när det gäller att ragga och sättet han pratade liksom. Även att jag och ''X'' inte är tillsammans, så har jag lite skuldkänslor att jag sov med en annan kille. men liksom, jag vill vara fri, men vet inte hur jag känner för ''x''. Det är väldigt jobbigt faktiskt.. 
Känner att jag vill kunna ragga och träffa killar, men är rädd att det kommer gå över gränsen och att jag träffar för många. Jag vet själv att jag inte skulle göra något sexuellt med någon jag bara träffar över en natt liksom, för där går min gräns. Jag är verkligen inte den lättfotade tjejen, utan behöver mer ha mänslig värme och någon att skeda med. Jag vet inte hur detta kapitlett kommer sluta faktiskt, alltid lika intressant.. (ironi) Hade gärna haft ett facit så jag vet vilka val jag ska göra och hur jag ska bete mig.. 

Allt för mig för idag, natti

Jag känner mig så otroligt tom. Jag känner så mycket men samtidigt ingenting. Jag vet inte vad jag ska svara när folk frågar mig hur jag mår. Hur mår jag egentligen? Inget alls. Jag mår inte bra, jag mår inte dåligt, jag är inte glad, jag är inte ledsen. Jag har liksom förvandlats till ett skal. 
Jag gråter inte längre, jag kan inte. Även om jag försöker.
Jag borde liksom gråta när jag tänker på allt som hänt, att för två veckor sedan försökte jag ta livet av mig, igår var jag med om ett inbrottsförsök där personen ifråga mordhotade min vän. Men ändå så går det liksom inte. Vad är det för fel på mig? Hela jag är ett stort fel. 

Jag har tränat varje dag denna vecka, och imon ska jag på ett fjärde träningspass. Jag tål liksom inte att kolla på mig själv längre. Jag hatar det jag ser, så jävla mycket. Jag vill bara kräkas på mig själv. Ser bara fett fett och fett. Jag ser ju ut som en korv. Valkig och fet. 
Så nu ska jag börja träna stenhårt och försöka att äta så nyttigt som möjligt. Men hur fan ska det gå till när jag är så misslyckad som jag är. 
Nej, nu låter jag kanske allt för negativ och självhatisk..

vägde mig idag, har gått upp de kilo jag gick ner under ätstörningen. 
Idag ska jag till gymmet! Längtar. Ska bränna fett. ska bli smal, ska få fin kropp. JAg hatar mig äckliga jag. Jag hatar mig själv, sen ska jag skära mig. Jag har inte gjort det på exakt 2veckor idag, nu vill jag göra det igen. Jag ska skära sönder hela mig. Jag är sjuk. Jag är dum i huvudet. Ett äckligt fetto som inte förtjänar att leva. Örk, vill bara spy på mig själv

Sitter på tåget hem nu. Blev utskriven idag och jag ska hem och fundera över behandlingen jag förmodligen ska påbörja. DBT heter den. Är det någon av ET som går på den eller har några erfarenheter så får ni gärna dela med er! Jag kan för er som inte vet vad det är gå in mer på vad det handlar om i ett annat inlägg.
Jag hoppas allt är bra med er. Med mig får det väl funka. Idag är det en vecka sedan jag ville avsluta mitt liv. Jag kan inte säga att jag ser livet ur ett annat perspektiv idag än vad jag gjorde då, men är lite lyckliga iallafall.
Men ändå är jag rädd för att komma hem då jag har tillgång till att skada mig där. Vilket jag inte haft där jag varit inlagd. De låste in alla knivar, rakhyvlar, tändare, duschslangar osv.
Men jag ska ro detta i land!
Ta vara på er och det ni har! Kram