Hej allihopa!
Är fortfarande kvar på institutet eller vad man ska säga att det är.
Imon ska vi diskutera en behandling som jag förmodligen ska börja med. Dbt tror jag den heter.
Har sån fruktansvärd hemlängtan. Har längtan till min säng, till mina rutiner och längtan till att skada mig själv. Har låser de in allt man kan skada sig på och dörrar och fönster är låsta. De tar även bort duschslangen efter man duschat.
Har en känsla av att jag kommer ha gått upp 2kilo denna vecka och att jag kommer skära mig mer än någonsin så fort jag får tillfälle för det.

Är inlagd på ett ställe nu för de med psykisk ohälsa.
I måndags rann min livsglädje ut och jag tog lite för många tabletter.
Gick iallafall in till mamma och berättade det. Vi åkte in till akuten och kommerbibtw ihåg någonting ifrån kvällen/natten.. Fick iallafall dricka kol och det var det vidrigaste jag varit med om.
Men nu är jag iallafall inlagd här och vet inte hur länge jag ska stanna.
Det värsta av allt är att jag ångrar faktiskt inte det jag gjorde. Jag orkar faktiskt inte mer, vad det är jag inte orkar och varför jag inte orkar vet jag inte..
Vet inte vad jag ska skriva mer, men nu vet ni iallafall att jag är vid liv, tros omständigheterna..
Kram, va rädda om er!

Har sån ångest. Skakar.
Idag var jag i skolan för första gången på flera veckor. Men gick hem nu. Fick gå in på skoltoaletten och skära mig. Vill hoppa av skolan. Vill inte leva mer. Vill inte äta. Vill inte känna hunger. Vill sluta känna något överhuvudtaget. Varför är helt upp och ner.
Ena stunden mår jag bra, nästan för bra ibland, sen utan anledning rasar det och ångesten tar över mig.
Detta funkar inte längre, vill inte ha det såhär mer.
Snälla, kan jag inte bara få dö. Iallafall för ett tag, några månader eller något år..

Hittade en bild som stämmer väldigt bra in, kan tro någon läst mina tankar

börjar nu sakta men säkert inse sanningen. Den charad som jag så länge velat se och har inbillat mig så pass mycket att det har blivit min sanning. Jag är så trött på att ta så pass mycket ansvar som jag gör. Jag är trött på att behöva be folk att bry sig. Jag är trött på mig själv, jag är trött på att må dåligt, jag är trött på att inte kunna hantera mig själv gällande mat. Jag är så trött på allt. 

Ännu en gång ställs jag inför frågan: vad ska jag göra? Vad mår jag bäst av? 
Såna beslut är så otroligt svåra för mig att ta, då jag alltid har anpassat mig efter vad andra mår bäst av, men jag kan inte fortsätta så nu. Jag måste börja tänka på mig själv. 
Vet inte hur jag ska göra idag, ska jag vara kvar hemma? Där vi bråkar och stämmningen är så stel att man hade kunnat kvävas, där jag får se personen jag är mest arg på och som ibland får mig må jättebra men som ibland får mig att må som dåligast. 
Ska jag hem till pappa? Där han inte bryr sig ett smack utan jag kommer få fejka ett leende och att jag mår bra? 
Ska jag till någon kompis? Till min syster? Vart fan ska jag ta vägen? 
Jag längtar så otroligt mycket efter att flytta till eget. Där jag inte behöver känna att jag inte vet vart jag ska ta vägen. För då är det MITT boende, det är jag som kan få människor att känna sig ivägen och att de borde gå. 
Usch, vet inte vad jag ska skriva mer. Men är bara så otroligt frustrerad, delad, splittrad. 

Nu rasar allt.
Har fått reda på saker jag helst inte skulle vilja veta, har bråkat med min familj, min pappa vill inte ha mig och en släkting har fått cancer igen.
Detta låter kanske som löjliga grejer, men jag är en känslig person, särskilt när man håller på att resa sig.
Liksom tappar jag hoppet för en sak, så tappar jag hoppet för allt.
Jag vill bara sitta ensam i månadervis, skära mig själv, sova och tycka typ synd om mig själv.
Får se hur långt det går denna gång

Nu är ångesten igång. 
Var nyss ute och sprang 2,5km, och gjorde lite magövningar. 
Är så arg på mig själv. Varför lät jag mig gå ner i vikt så det lilla någolunda fina på min kropp försvann? Jag valde istället att bli smal. Men då kunde jag ju iallafall vara det och stanna där, men nej! Nu är min kropp borta, har inte längre synliga magrutor, ingen rumpa, inga synliga höftben och är inte den gnutta smal längre. 
Allt jag gör är att äta och äta. Jag hatar mig själv! FAAN!!
Nu får jag börja tänka på vad jag stoppar i mig igen, inget mer godis, äta mindre och gärna så lite som möjligt. Men det är sååå svårt ju! Varför i hela helvetet har jag drabbats av detta? 
Ja, nu vet nog både jag och ni hur min kväll kommer sluta, vilken vän jag kommer ha i min hand och vad som kommer rinna på min kropp. Jag är så arg på mig själv! Jag hatar mig själv, FAN FAN FAN FAN FAN

Var på doktorbesök idag. 
Hade gått upp 1kg denna vecka.. 
Det är väl bra så sett, men känns inte alls bra. Är så sötsugen hela tiden, bakar varje dag och äter sötsaker hela tiden typ. Usch.. 
Bara det att jag trivs ju verkligen när jag gör det. Jag älskar att äta, jag älskar mat! Men när det sedan visar sig på vågen känns det inte lika bra. 
Men med min ångest och mående går det upp och ner. Mest upp. Jag har inte alls samma krypande ångest. Förutom på kvällarna, men då skadar jag bara mig själv, så går det över lite iallafall. 

Både doktorn och den jag går och pratar hos vet om att jag skadar mig, och vill ju såklart att jag slutar. Men jag vill liksom inte. Som jag skrev i förgående inlägg så älskar jag att skada mig och se mitt blod rinna. Jag känner mig så levande och så värdelös. Vet inte själv varför, men får liksom en kick av att hata mig själv. 

Vet inte vad jag ska skriva mer. Skriver mer sen. Kram