Hej! 
Det var ett tag sedan jag skrev här senast och har massa att berätta och få ur mig. 
Vet inte riktigt vart jag ska börja. 
Som jag skrev i förgående inlägg så mår/mådde jag verkligen skit. Jag har förvandlats till en känslokall idiot som mest tänker på mig själv och skiter i om jag sårar andra. 
Jag kom liksom till toppen på isberget och allt jag byggt upp rasade snabbt ner. Det som tog droppen var nog det som hände på midsommar, tror jag. Plus att jag slutade på min medicin, dock för att mina föräldrar inte hämtade ut den. 
På bara ett kort tag så stängdes mina känslor av och jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag tappade all lust på livet, hade extrema självmordtankar och ångesten var på högvarv. 
Så förra veckan i söndags, fick jag ringa och väcka en kompis mitt inatten då jag verkligen var rädd för mig själv. Jag hade bestämt mig ännu en gång att ta mitt liv. Hade inte hon varit så underbar och kommit den natten så vet jag inte hur det hade varit idag, förmodligen hade jag inte skrivit detta inlägg. 
Men söndag natten gick iallafall, min terapeut ringde till mig på måndagen och jag berättade för henne om natten som varit och hur mina känslor var. Det slutade med att hon halvt tvingade mig att ringa till PIVA (psykakuten) och de rådde mig till att åka in. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag blev inlagd på det institutet (kan man kalla det de?) som jag var på i våras. Första dygnet hade jag den högsta övervakningsgraden och de satt utanför min öppna dörr hela natten, jag fick inte gå på toa själv eller ens gå upp på mitt rum själv. 
Men det lättade med timmarna och de släppte mig lite mer fri. 
Även där, så fort jag fick chansen till det skrev jag en hejdå brev och tänkte ta mitt liv. Det slutade med att en annan patient knackade på min dörr och jag fick snabbt avbryta för att inte bli påkommen. 
Istället satt jag och skar mig hela kvällen. Det kändes iallafall lite bättre. 
Efter två dagar inlåst där fick jag panik och ville verkligen åka hem. Efter mycket om och men så gick de med på det, OM jag lovade att försöka tillkalla hjälp när jag behöver och det krisar. 
Så nu är jag hemma och har varit i en vecka imon. Ingen kan nog förstå den känslan av att vara inlåst och ständigt övervakad. Dit vill jag inte mer, även om personalen är underbar och är till ett enormt stöd. 

Så det är iallafall hur det såg ut förra veckan. 
Nu har jag börjat på min medicin igen som vanligt, har börjat sommarjobba och ja.. Försöker leva på. 
Grejen är ju den att mitt mående pendlar upp och ner hela tiden, jag blir liksom aldrig riktigt stabil i mitt humör.

Jag hade så gärna bara velat bli fri ifrån detta och få leva ett normalt liv. För ett liv med psykisk ohälsa är inget normalt liv, det är så långt ifrån normalt det bara går. Iallafall mitt.

Känns som att jag bara skriver om tråkiga grejer faktiskt, ingenting som är kul för någon att läsa. Så snälla, är det något ni undrar över eller vill veta så bara fråga! Jag svarar på allt jag kan.

Nu måste jag försöka sova faktiskt.. Vet att jag lovat att skriva om min behandling DBT, hade tänkt skriva om det idag, men det hinner jag inte nu. Godnatt med er, kom ihåg, du är stark, låt ingen trampa på dig. Särskilt inte dina egna tankar, för en tanke är bara en tanke!