Bilden talar nog för sig om hur min kväll är.
Borde kanske inte lägga upp en sånhär bild, men bloggar somsagt inte mest för andras skull, utan för min egen.
Jag älskar att ärrbelägga min kropp.
Jag sitter liksom och tänker hur jag ska lägga såren så det ska se lite fint ut när jag gör det.
Jag vet att det finns andra sätt att ta ut som ångest på. Men idag var det längesen och fyfan vad skönt det var!

Hej, det var ett tag sedan nu. 
Har massa olika tankar som snurrar i mitt huvud just ikväll. 
Kan börja med vikten. 
Stod nyss och borstade mina tänder i bara tubtopp. Insåg då hur mycket jag faktiskt gått upp i vikt. Mina nyckelben har alltid varit tydliga och likaså revbenen ovanför bröstet. Men det är de inte längre. Jag ser ut att ha lagt på mig, ja jag vet inte hur mycket. Men jag ska inte säga något annat än att jag tuggat mig till varenda kilo. Jag har nog gått upp 9kilo de tre senaste månaderna, men har förmodligen gått upp 1kilo denna veckan, så vi säger 10kg. Förstår ni hur mycket det är? Jag ska inte säga att jag är fet, för det vet jag faktiskt att jag inte är, eller ja, just nu kan jag säga det, annat blir det väl sen.. Men jag vet inte varför jag äter som jag gör, jag äter verkligen hela tiden, särskillt godis. 
Jag dränker liksom mina känslor i maten, och träningen orkar jag inte med. Ändå så älskar jag att träna när jag väl gör det. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att komma igång. 
Jag vet inte om jag ska vara nöjd med hur min kropp ser ut nu, eller om jag har ångest. Jag har såklart ångest, men alltså, jag vet inte hur pass missnöjd jag ska vara, om jag ska vara så missnöjd så jag slutar äta och går ner igen, eller om jag ska bita i det sura äpplet och acceptera mig som jag är. Grejen är den, att jag trivdes mer i min kropp när jag såg ut som en vandrande sklett, men jag hade ju inte ork för någonting och mådde ju då dåligt på annat vis. Jag vet inte vad som överväger mest liksom.. Att inte vara nöjd med kroppen men må bra, eller att vara nöjd och må dåligt.. Jag vet faktiskt inte.. Jag vet att vad jag än kommer fram till idag, spelar ändå ingen roll imon, för mina tankar och ideer ändras hela tiden, snabbare än jag själv hinner reagera.. 

Nog om vikten. 
Har den senaste tiden träffat en kille. Han är dock 10år äldre än mig, men behandlar mig som en prinsessa. Jag trivs i hans sällskap, kan verkligen vara mig själv och jag mår bra när jag är med honom. Men samtidigt är det något som är fel liksom. Han är för känslig för min smak, och nästan för snäll. Sen tror jag att åldern gör lite med.. 

Jag känner mig lite som en slyna då jag sov hos en annan kille igår. Var full, han raggade, jag behövde sovsällskap liksom. Vaknade upp, fullt påklädd kan jag tillägga, så nej, vi gjorde INGENTING, men insåg sedan att han var hårig som en apa hahaha. Han var snäll, men erkände själv att han är ett svin, som raggar nya tjejer hela tiden. Kanske var det de som gjorde han lite intressant eftersom han ''kunde sin grej'' när det gäller att ragga och sättet han pratade liksom. Även att jag och ''X'' inte är tillsammans, så har jag lite skuldkänslor att jag sov med en annan kille. men liksom, jag vill vara fri, men vet inte hur jag känner för ''x''. Det är väldigt jobbigt faktiskt.. 
Känner att jag vill kunna ragga och träffa killar, men är rädd att det kommer gå över gränsen och att jag träffar för många. Jag vet själv att jag inte skulle göra något sexuellt med någon jag bara träffar över en natt liksom, för där går min gräns. Jag är verkligen inte den lättfotade tjejen, utan behöver mer ha mänslig värme och någon att skeda med. Jag vet inte hur detta kapitlett kommer sluta faktiskt, alltid lika intressant.. (ironi) Hade gärna haft ett facit så jag vet vilka val jag ska göra och hur jag ska bete mig.. 

Allt för mig för idag, natti

Sitter på tåget hem nu. Blev utskriven idag och jag ska hem och fundera över behandlingen jag förmodligen ska påbörja. DBT heter den. Är det någon av ET som går på den eller har några erfarenheter så får ni gärna dela med er! Jag kan för er som inte vet vad det är gå in mer på vad det handlar om i ett annat inlägg.
Jag hoppas allt är bra med er. Med mig får det väl funka. Idag är det en vecka sedan jag ville avsluta mitt liv. Jag kan inte säga att jag ser livet ur ett annat perspektiv idag än vad jag gjorde då, men är lite lyckliga iallafall.
Men ändå är jag rädd för att komma hem då jag har tillgång till att skada mig där. Vilket jag inte haft där jag varit inlagd. De låste in alla knivar, rakhyvlar, tändare, duschslangar osv.
Men jag ska ro detta i land!
Ta vara på er och det ni har! Kram

Är inlagd på ett ställe nu för de med psykisk ohälsa.
I måndags rann min livsglädje ut och jag tog lite för många tabletter.
Gick iallafall in till mamma och berättade det. Vi åkte in till akuten och kommerbibtw ihåg någonting ifrån kvällen/natten.. Fick iallafall dricka kol och det var det vidrigaste jag varit med om.
Men nu är jag iallafall inlagd här och vet inte hur länge jag ska stanna.
Det värsta av allt är att jag ångrar faktiskt inte det jag gjorde. Jag orkar faktiskt inte mer, vad det är jag inte orkar och varför jag inte orkar vet jag inte..
Vet inte vad jag ska skriva mer, men nu vet ni iallafall att jag är vid liv, tros omständigheterna..
Kram, va rädda om er!

Nu är ångesten igång. 
Var nyss ute och sprang 2,5km, och gjorde lite magövningar. 
Är så arg på mig själv. Varför lät jag mig gå ner i vikt så det lilla någolunda fina på min kropp försvann? Jag valde istället att bli smal. Men då kunde jag ju iallafall vara det och stanna där, men nej! Nu är min kropp borta, har inte längre synliga magrutor, ingen rumpa, inga synliga höftben och är inte den gnutta smal längre. 
Allt jag gör är att äta och äta. Jag hatar mig själv! FAAN!!
Nu får jag börja tänka på vad jag stoppar i mig igen, inget mer godis, äta mindre och gärna så lite som möjligt. Men det är sååå svårt ju! Varför i hela helvetet har jag drabbats av detta? 
Ja, nu vet nog både jag och ni hur min kväll kommer sluta, vilken vän jag kommer ha i min hand och vad som kommer rinna på min kropp. Jag är så arg på mig själv! Jag hatar mig själv, FAN FAN FAN FAN FAN

Ligger & skakar.
Tårarna tar inte slut. Jag vill inte leva mer. Eller är det att jag inte vill leva utan dig.
Är trött på denna ångest som ständigt äter upp mig inifrån. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Snälla lilla hjärta, sluta slå. Du skadar bara dig själv genom att fortsätta slå och hålla mitt tomma skal levande.
Jag går varje dag, utan anledning sönder. Bit för bit. Och det är jävla inte lätt sak att försöka hitta alla bitar av mig själv för att läka. För jag är helt jävlar trasig.

Helgen har varit sisådär.
Har gråtit och frossat mat/godis.
Fick ett småsyskon, vilket jag inte är glad över.. Det har sina förklaringar dock.
En bra sak som hänt är att en person som gjorde mig illa för många år sedan som inte fått sitt straff för det, fick det inatt. Glad att jag har folk som bryr sig om mig trots att vi aldrig ses/pratar.
Saknar som sagt "x" så otroligt mycket. Men försöker hålla tankarna borta. Jag vill vara med honom, men ändå vill jag vara "fri". Detta är ek väldigt stor omställning! Hade varit lättare om han inte älskat mig längre, för då hade jag inte haft något annat val än att gå vidare. Nu vet jag inte hur jag vill och känner..

Anorexihäxan har spelat en väldigt liten roll i mitt liv denna vecka, vilket är förklaringen till all hetsätning. Vill gå upp i vikt nu så jag får börja träna..

Usch har ätit så mycket denna veckan!
Äter massor av godis, mat och choklad. Dränker min ångest i det.
Nu har det varit slut mellan mig och x i 3dagar.. Saknar honom så, men vet ändå att det är inte rätt att hålla kvar honom.. Måste dra igen.. Skriver mer sen