Det blev som jag trodde igår..
Vi är inte längre ett, du och jag.
Nu ska vi leva våra liv åtskilda, iallafall tills jag mår bättre.
Hur kan jag låtit mitt mående gå så långt så det har gnagt på vårt förhållande och förstört det.
Jag älskar dig, men det är dax för dig att gå vidare. Kanske till någon som förtjänar dig bättre än mig, som kan behandla dig på ett sätt som för mig inte längre är möjligt.
Jag älskar dig så det gör ont i mig. Jag kan inte blunda, ser bara fina dig och alla våra minnen.
Förlåt att jag är jag, förlåt att jag har uppehållit din tid..

Vägen till dig har aldrig känts så lång och tung förr. Eller jo, en gång innan. Det var när vi skulle ha samma samtal..
Jag älskar dig min fina ängel, men du måste bli fri från mig och mitt hemska jag

Detta är så jobbigt. Jag vet inte längre hur jag mår och vad jag vill.
Jag har de senaste dagarna stängt in mig från den yttre välden och suttit ensam hemma.
Jag vet inte hur jag känner när det gäller något.
Sjukdomen, vill jag bli frisk? Hur mycket är jag redo att offra?
Pojkvän, vill jag fortfarande vara tillsammans? Hur vet man det?
Mående, hur ska jag göra för att ta mig till ytan och stanna där? Blir liksom rädd så fort jag börjar se lite glädje.
Vänner, vill jag ens ha några vänner? Trivs liksom ensam..
Livet, vill jag fortsätta leva? Ser ingen gnista i livet längre..
Detta suger verkligen, varför är jag inte en normal tonåring med normala problem, inte depression och ätstörning..

Jag är stark. Jag vet att bara jag ger mig fan på det så kommer jag bli frisk.
Det tog ganska snabbt för mig att bli sjuk, just för jag gav mig fan på det. Och då går det nog att bli frisk ganska snabbt med!
Men då kommer den stora frågan: vill jag ens bli frisk?
Jag trivs liksom med att plåga mig själv, med att bara vara ett ihåligt skal. Jag älskar när min kropp mår dåligt.
Det är så jobbigt när två sidor av än själv liksom "bråkar" i ens huvud och man vet inte vilken sida man ska lyssna på. Men just nu låter jag typ anorexihäxan styra. För jag orkar inte. Jag har inte lust att bli frisk, jag orkar inte fajtas med alla olika friska och sjuka tankar längre.
Skriver frågan som jag ställt mig själv många gånger: varför lät jag mig själv bli sjuk? Varför lät jag det gå så långt?
Fan

Hej igen.
Besöket hos doktorn gick sådär.. För anorexihäxan var det glädjebesked medans det är sämre för min friska sida. 
Hade inte klarat att gå upp i vikt, (bra eller dåligt? ja beror på vilken sida av mig du frågar) mitt hjärta har även blivit svagare vilket inte är bra. 
Jag har iallafall klarat av att äta ganska lite idag, vilket båda sidorna av mig är glad för. 
Försöker spara mitt kaloriintag tills ikväll då jag alltid får ett extremt sötsug på kvällarna!
Funderar på att gå till mcdonalds.. Men får inte gå.. hmm.. Fast det är ju bra, då sparar jag in på det äckliga fettet.
Det är så jobbigt när min friska sida av mig är ett matvrak som vill trycka i sig allt i min väg. Inte för att det är så friskt kanske, men det är det friskaste jag kan komma. Medan min sjuka sida bara vill strejka mot allt ätbart och kräka upp minska lilla smula jag får i mig. 
Ja, att leva med denna sjukdom är verkligen inte lätt!
Hoppas ni andra har haft en bra dag! Och om det är någon här som har samma problem som jag, varje dag då du trotsat din ångest, är en bit på mot ett friskare liv. Låt inte ångesten styra dig! Kram