Detta är så jobbigt. Jag vet inte längre hur jag mår och vad jag vill.
Jag har de senaste dagarna stängt in mig från den yttre välden och suttit ensam hemma.
Jag vet inte hur jag känner när det gäller något.
Sjukdomen, vill jag bli frisk? Hur mycket är jag redo att offra?
Pojkvän, vill jag fortfarande vara tillsammans? Hur vet man det?
Mående, hur ska jag göra för att ta mig till ytan och stanna där? Blir liksom rädd så fort jag börjar se lite glädje.
Vänner, vill jag ens ha några vänner? Trivs liksom ensam..
Livet, vill jag fortsätta leva? Ser ingen gnista i livet längre..
Detta suger verkligen, varför är jag inte en normal tonåring med normala problem, inte depression och ätstörning..

Blev väckt av att telefonen ringde, fick en tid till doktorn. Idag igen.. 
Ska in och kolla mitt hjärta och ta olika tester på det, tror jag? Förstår egentligen ingenting av hela denna processen.. Låter nog dum när jag frågar doktorn om exakt allt typ.. 
Får hoppas det går bra iallafall, inte för att jag bryr mig. Utan för att mamma är så orolig.. Det gör ont i mig att se henne sån, och särskilt när det är mig oron handlar om..

På tal om annat, ska förmodligen åka iväg med pappa och hans fru ihelgen och sova på hotell. Ska bli skönt att komma iväg lite, äta god mat, god hotellfrukost och strosa i lite affärer. Men framför allt att vara ensam med bara familjen. Orkar inte ens ta med min pojkvän.. hmm.. 
Får bara hoppas på att det blir av med.. 

Jag är stark. Jag vet att bara jag ger mig fan på det så kommer jag bli frisk.
Det tog ganska snabbt för mig att bli sjuk, just för jag gav mig fan på det. Och då går det nog att bli frisk ganska snabbt med!
Men då kommer den stora frågan: vill jag ens bli frisk?
Jag trivs liksom med att plåga mig själv, med att bara vara ett ihåligt skal. Jag älskar när min kropp mår dåligt.
Det är så jobbigt när två sidor av än själv liksom "bråkar" i ens huvud och man vet inte vilken sida man ska lyssna på. Men just nu låter jag typ anorexihäxan styra. För jag orkar inte. Jag har inte lust att bli frisk, jag orkar inte fajtas med alla olika friska och sjuka tankar längre.
Skriver frågan som jag ställt mig själv många gånger: varför lät jag mig själv bli sjuk? Varför lät jag det gå så långt?
Fan

Hej igen.
Besöket hos doktorn gick sådär.. För anorexihäxan var det glädjebesked medans det är sämre för min friska sida. 
Hade inte klarat att gå upp i vikt, (bra eller dåligt? ja beror på vilken sida av mig du frågar) mitt hjärta har även blivit svagare vilket inte är bra. 
Jag har iallafall klarat av att äta ganska lite idag, vilket båda sidorna av mig är glad för. 
Försöker spara mitt kaloriintag tills ikväll då jag alltid får ett extremt sötsug på kvällarna!
Funderar på att gå till mcdonalds.. Men får inte gå.. hmm.. Fast det är ju bra, då sparar jag in på det äckliga fettet.
Det är så jobbigt när min friska sida av mig är ett matvrak som vill trycka i sig allt i min väg. Inte för att det är så friskt kanske, men det är det friskaste jag kan komma. Medan min sjuka sida bara vill strejka mot allt ätbart och kräka upp minska lilla smula jag får i mig. 
Ja, att leva med denna sjukdom är verkligen inte lätt!
Hoppas ni andra har haft en bra dag! Och om det är någon här som har samma problem som jag, varje dag då du trotsat din ångest, är en bit på mot ett friskare liv. Låt inte ångesten styra dig! Kram 

Sitter just nu och dricker en kopp kaffe och väntar på att klockan ska ticka. Ska nämnligen på mitt veckobesök hos doktorn. För att väga mig, ta blodtryck och puls och lite så. 
Just idag håller min anorexihäxa hårt i mig. Jag vill inte äta, jag är yr och snurrig. 
Men jag kan inte äta, jag måste se om jag har gått upp i vikt eller inte. 
Egentligen borde jag ju vräka i min nu innan jag ska till doktorn för att väga mig, för att jag ska väga mer och att jag snart ska få börja träna igen. Men min friska sida av mig, vill inte äta, vill väga lite, för att han ska se hur det ligger till med mig egentligen. 
Idag känner jag att nu ska jag sluta simma upp till ytan och bli frisk. Jag vill vara sjuk, jag vill vara smal. Jag vill inte bli tvingad att gå upp 0,5kg i veckan. Jag vill sätta stopp för detta nu. Få leva hur fan jag vill, gå ner så mycket jag vill, träna så mycket jag vill. Åh, dessa tankarna förstör min hjärna. 
Nu måste jag ta en till kopp kaffe, ut och röka och så skriver jag efter doktor besöket hur det gick. 

Hej. 
Tog idag ett stort steg och startade denna blogg. Inte för att jag strävar efter många läsare, men just för att ha någonstans att skriva av mina tankar och kanske så är det någon som hittar in hit som jag kan dela mina tankar med.
Här kommer jag skriva mina svårigheter som jag kommer stöta på under denna långa resans gång, mina läkarbesök, helt enkelt alla toppar och dalar som finns.  

Vem är jag och vad är mitt ''problem''?
Jag är en tjej, 17år och lider utav en ätstörning som alla vill kalla det. Jag själv ser mig själv som en tjej med stor kontroll till mat och som har en väldigt störd syn till mat helt enkelt.