Hittade en bild som stämmer väldigt bra in, kan tro någon läst mina tankar

börjar nu sakta men säkert inse sanningen. Den charad som jag så länge velat se och har inbillat mig så pass mycket att det har blivit min sanning. Jag är så trött på att ta så pass mycket ansvar som jag gör. Jag är trött på att behöva be folk att bry sig. Jag är trött på mig själv, jag är trött på att må dåligt, jag är trött på att inte kunna hantera mig själv gällande mat. Jag är så trött på allt. 

Ännu en gång ställs jag inför frågan: vad ska jag göra? Vad mår jag bäst av? 
Såna beslut är så otroligt svåra för mig att ta, då jag alltid har anpassat mig efter vad andra mår bäst av, men jag kan inte fortsätta så nu. Jag måste börja tänka på mig själv. 
Vet inte hur jag ska göra idag, ska jag vara kvar hemma? Där vi bråkar och stämmningen är så stel att man hade kunnat kvävas, där jag får se personen jag är mest arg på och som ibland får mig må jättebra men som ibland får mig att må som dåligast. 
Ska jag hem till pappa? Där han inte bryr sig ett smack utan jag kommer få fejka ett leende och att jag mår bra? 
Ska jag till någon kompis? Till min syster? Vart fan ska jag ta vägen? 
Jag längtar så otroligt mycket efter att flytta till eget. Där jag inte behöver känna att jag inte vet vart jag ska ta vägen. För då är det MITT boende, det är jag som kan få människor att känna sig ivägen och att de borde gå. 
Usch, vet inte vad jag ska skriva mer. Men är bara så otroligt frustrerad, delad, splittrad. 

Nu rasar allt.
Har fått reda på saker jag helst inte skulle vilja veta, har bråkat med min familj, min pappa vill inte ha mig och en släkting har fått cancer igen.
Detta låter kanske som löjliga grejer, men jag är en känslig person, särskilt när man håller på att resa sig.
Liksom tappar jag hoppet för en sak, så tappar jag hoppet för allt.
Jag vill bara sitta ensam i månadervis, skära mig själv, sova och tycka typ synd om mig själv.
Får se hur långt det går denna gång

Var på doktorbesök idag. 
Hade gått upp 1kg denna vecka.. 
Det är väl bra så sett, men känns inte alls bra. Är så sötsugen hela tiden, bakar varje dag och äter sötsaker hela tiden typ. Usch.. 
Bara det att jag trivs ju verkligen när jag gör det. Jag älskar att äta, jag älskar mat! Men när det sedan visar sig på vågen känns det inte lika bra. 
Men med min ångest och mående går det upp och ner. Mest upp. Jag har inte alls samma krypande ångest. Förutom på kvällarna, men då skadar jag bara mig själv, så går det över lite iallafall. 

Både doktorn och den jag går och pratar hos vet om att jag skadar mig, och vill ju såklart att jag slutar. Men jag vill liksom inte. Som jag skrev i förgående inlägg så älskar jag att skada mig och se mitt blod rinna. Jag känner mig så levande och så värdelös. Vet inte själv varför, men får liksom en kick av att hata mig själv. 

Vet inte vad jag ska skriva mer. Skriver mer sen. Kram 

Vill bara ha någon som pussar på mina skärsår och säger att allt kommer bli bra.
Ja mår bättre nu, anorexihäxan är väldigt svag då jag valt att trotsa henne så starkt och valt att skada mig själv på något annat vis, att skära mig..
Jag vet att inte det heller är bra, och det är något jag inte önskar någon annan att göra. Men jag har ett så stort behov att ständigt skada mig själv på något vis. Och genom att se mitt blod rinna och se såren som blir påminner mig om vilken hemsk person jag är och att jag förtjänar detta.
Har inte så mycket att skriva faktiskt. Hoppas ni andra mår bra! Om det är något någon funderar över, eller bara vill prata med någon och dela sina tankar så kommentera så kan jag kontakta er! Kram på er, glöm aldrig att ni är minst lika viktiga och värda att må bra som alla andra!

Hej, oj vad längesen jag skrev här. Men har inte haft tid och inte haft något internet. Känns som att mitt liv börjar ordna upp sig lite, iallafall just nu. Får hoppas det håller i sig med..
Hoppas ni andra mår bra!

Usch har ätit så mycket denna veckan!
Äter massor av godis, mat och choklad. Dränker min ångest i det.
Nu har det varit slut mellan mig och x i 3dagar.. Saknar honom så, men vet ändå att det är inte rätt att hålla kvar honom.. Måste dra igen.. Skriver mer sen

Skärde mig igår för första gången på två år. För er som har gjort/gör det kan ju bara föreställa er hur skönt(?) det var.
Att få se blodet rinna från min kropp, min äckliga kropp.
Men idag ångrar jag mig. För tänk om doktorn ser det? Undra vad han kommer säga/göra..

På tal om annat. Skulle ju till Malmö idag. Blev inställt.. Självklart. Började gråta. För hade verkligen sett fram emot det. Men skit samma.. Är van vid att bli besviken.