Hittade en bild som stämmer väldigt bra in, kan tro någon läst mina tankar

börjar nu sakta men säkert inse sanningen. Den charad som jag så länge velat se och har inbillat mig så pass mycket att det har blivit min sanning. Jag är så trött på att ta så pass mycket ansvar som jag gör. Jag är trött på att behöva be folk att bry sig. Jag är trött på mig själv, jag är trött på att må dåligt, jag är trött på att inte kunna hantera mig själv gällande mat. Jag är så trött på allt. 

Ännu en gång ställs jag inför frågan: vad ska jag göra? Vad mår jag bäst av? 
Såna beslut är så otroligt svåra för mig att ta, då jag alltid har anpassat mig efter vad andra mår bäst av, men jag kan inte fortsätta så nu. Jag måste börja tänka på mig själv. 
Vet inte hur jag ska göra idag, ska jag vara kvar hemma? Där vi bråkar och stämmningen är så stel att man hade kunnat kvävas, där jag får se personen jag är mest arg på och som ibland får mig må jättebra men som ibland får mig att må som dåligast. 
Ska jag hem till pappa? Där han inte bryr sig ett smack utan jag kommer få fejka ett leende och att jag mår bra? 
Ska jag till någon kompis? Till min syster? Vart fan ska jag ta vägen? 
Jag längtar så otroligt mycket efter att flytta till eget. Där jag inte behöver känna att jag inte vet vart jag ska ta vägen. För då är det MITT boende, det är jag som kan få människor att känna sig ivägen och att de borde gå. 
Usch, vet inte vad jag ska skriva mer. Men är bara så otroligt frustrerad, delad, splittrad. 

Nu rasar allt.
Har fått reda på saker jag helst inte skulle vilja veta, har bråkat med min familj, min pappa vill inte ha mig och en släkting har fått cancer igen.
Detta låter kanske som löjliga grejer, men jag är en känslig person, särskilt när man håller på att resa sig.
Liksom tappar jag hoppet för en sak, så tappar jag hoppet för allt.
Jag vill bara sitta ensam i månadervis, skära mig själv, sova och tycka typ synd om mig själv.
Får se hur långt det går denna gång